Två-i-ett

Jag börjar med D. Aspergerklassen är verkligen rätt beslut. Vi hade ett möte i fredags med en av mentorerna. Och, han besitter den kunskapen som tidigare lärare i de vanliga skolorna inte haft. Den kunskapen som D hade behövt ända sen dagisstarten.

Nu är det inte helt för sent. D har fortfarande möjligheten att utveckla vissa färdigheter som han behöver. Han har inga läxor än, det har varit en sådan kamp genom alla åren med läxor. Men här ska D först komma underfund med VARFÖR läxor finns. Vilken funktion läxor egentligen har. INNAN han ska dra hem läxor............. Och de får träna på många olika saker. D har alltid haft så höga krav på sig själv och så fort något känns motigt eller blir lite svårt - exploderar han hemma - och självförtroendet har fått sig en törn. Men i den här skolan tränar barnen på olika sätt ur olika aspekter att möta svårigheter - och försöka finna olika lösningar - vilket D behöver.

Det som vi behöver göra är att D ska få möjligheten att gå i en vanlig klass också. Det är det som D känner är ett svek från oss vuxna. Han var inskriven i en vanlig klass tillsammans med H. Och har varit på studiebesök i den klassen. Träffat mentorn.. Under sommaren hade han blivit avskriven från den klassen utan att vi fått veta något. Jag medger att jag också blev förvirrad och besviken.

Nu har D två ämnen integrerat i en vanlig klass. Och han är väldigt skicklig. I ALLA sina ämnen! Han har redan gjort diagnos i matematiken som han egentligen skulle gjort i jul. Och han hade ALLA rätt på diagnosen! Imponerande...... Eller hur?

Så vi ska försöka introducera ett ämne till - gymnasik - i den vanliga klassen. D blir så glad då!

Och så lillasyster L
Utredningen är på G. Som ni redan vet.
Först åkte jag, pappan och L till mottagningen. Psykologen K skulle testa L och läkaren Y skulle träffa oss föräldrar för intervju.

L var väldigt blyg och reserverad först. Men det var helt OK. K bad oss alla att gå iväg in i Y's rum medan A och en av oss föräldrar (jag) stannade med L så att hon fick bekanta sig med situationen. Hade pappan stannat med L hade hon förmodligen inte låtit honom gå iväg efter en stund.

Efter en stund lockades hon in i K's rum och såg leksakerna på fönsterbrädet. Allt fick ta sin tid, alla följde L's takt. A var fantastisk med henne. Först ville L inte alls prata med K. Det fick ta sin tid det också.

Sen när jag bedömde att L kunde klara av situationen själv tillsammans med K gick jag ut ur rummet. Och var med på intervjun i det andra rummet. Vi fick svara på många frågor. En del frågor var svåra att svara på tyckte jag. Det tyckte nog pappan också. Sen dök L upp vid dörren. Hon behövde pappa. Så pappan gick med L och K in i testrummet medan jag fortsatte svara på frågorna.

Efter en tid märkte vi alla att L började bli för trött. K avbröt testningarna och lät L leka istället. K tyckte att det var väldigt spännande och intensivt att vara med L.

K sa bestämt att hon skulle besöka L's förskola dagen därpå. Ord och inga visor. Hon ville lära känna L på L's hemmaplan. För bättre möjligheter att förstå L och hur hon samspelar med de som hon "känner" väl. Och K ville att det skulle bli så bra som möjligt så att det skulle bli en mera rättvis bild av L's kognitiva förmågor.

Nästa dag åkte K till förskolan och inspekterade L på samlingen och därefter på uteleken. Efter ca 40 minuter räckte det. Förskolepersonalen berättade för mig att de var förvånade att det gick så fort. K hade talat om för dem, att hon sett tillräckligt.

(nu blir jag ju jättenyfiken!)

Även förskolepersonalen är jättenyfikna. De hade erbjudit K att stanna kvar till lunchen för att se hur L fungerade vid matbordet.

Men det behövdes inte hade K svarat. Det räckte med det hon hade sett på samlingen. K hade nämnt att L fungerade fint ute, att det var någon konflikt men att det var lättare ute. Däremot var det lite svårare inne, vid samlingen kunde man se att hon inte riktigt ville sitta stilla. Och var det fler barn var det lite svårare. Med färre barn var det lättare. (jag uppfattade inte vem som hade sagt det sista, var det K som hade sagt det eller var det förskolepersonalen som gjort det...)

Men mera får vi veta sen.

Imorgon ska jag, pappan och L tillbaka till mottagningen. K ska fortsätta testa L för att se hennes kognitiva förmågor och samspel mfl. Läkaren ska fortsätta intervjua oss föräldrar. Sen ska läkaren ha 45 minuter tillgodo för en hälso och motorisk undersökning av L. (tror jag, det är iallafall nåt som hör till utredningen). Sen har vi en tid till på torsdag för fortsatt testning av L.

Jag har så många funderingar i knoppen. Vad har L för svårigheter egentligen? Har hon någon diagnos eller ej? Har hon ADHD? Är det "bara" ADHD? Eller är det nåt annat?

Under helgen då pappa var bortrest var L väldigt mysig och gosig. Glad och busig på ett positivt sätt. Hon sa till mig "jag tycker mycket om dig!".. Vilket jag njuter så av! När pappa är hemma är det till 70-80% bara pappa som gäller! Men det är ju så. Ofta väljer barnen ju en favoritförälder... (hrmf) som tur är så gillar lillebror mig... Och storebror... Så då är jag inte helt tokig som mamma kanske ;)

En sak som har varit fin... L har sovit hela natten inatt!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Vi båda föräldrar har kunnat sova... ORDENTLIGT!!! Jag kunde också sova bra i helgen. Vi har haft svärmor hos oss. Det behövdes. Jag har varit så utmattad. Och mitt huvudvärk har varit konstant så lång tid nu. Hoppas att det kan vända.

Mina studier... Jag fick beskedet igår att jag får lov att studera i min egen takt. Jag kan göra inlämningsuppgifterna allteftersom jag orkar/hinner med dem. Så kan jag göra salstentan i vår istället. Så jag behöver inte närvara på Universitetet. Det känns mycket skönt!

Det händer så mycket här.. Barnen blir sjuka, L utreds, jag jobbar heltid och är hemifrån 7-17/18 på vardagarna. Barnen har sina behov och behöver oss föräldrar. Universitetet har varit som att ta mig vatten över huvudet men jag har den pressen på mig. Ni vet, lärarleg....

Nya friska tag.. När jag fått återhämta mig ordentligt. Vilket jag verkligen ska försöka göra nu de närmsta 2 veckorna.

Tack och hej, kära läsare, vilka ni nu än är.