Paus

Det är hög tid att trycka på stopp nu.

Läraren kontaktade mig vid lunchtid med ett meddelande om att D stuckit hem. Om jag hade hört nåt från honom? Jag fattade ingenting.. Jag fick avbryta jobbet och åka hemåt för att leta efter honom. Han var nämligen inte hemma förstod jag. D hade visat upp ett falskt sms för läraren och påstått att det varit från mig.

Vi hittade honom. Han hade struntat helt i sin utegångsförbud både igår och idag. Och haft sin låsning för att vi tagit bort modemet till internet i två dagar som konsekvens. Men fatta. Det är meningslöst.... det funkar inte så på honom.

D trivs inte i skolan. Han har låst sig på sina kompisar i vanliga klassen. Han hatar att deras scheman inte synkar med varandra. Så han har smitit från skolan för att hänga med sina vänner hem när de slutat tidigare.

Jag skickade en ursäkt till chefen. För att jag inte kunnat fokusera mig och inte kunnat komma i bra tid de här två veckorna. Han tyckte det var bra att jag tog upp det.

Imorgon ska L synundersökas.

Idag har jag äntligen fått beskedet om att jag har kvar den förbannade njurstenen som ställt till det så både för två år sen och nu.
Stötvågsbehandlingen hade inte lyckats krossa stenen i fjol. Men för fortsatt vård måste jag be min husläkare att skicka mig vidare till urologin på Danderyd. Där jag var förra året. Och hur? Telefonsvararsystemet på vc fungerar inte när man ringer genom internet...

Jag måste ordna upp det här med D. Jag måste på möte med hans lärare. Jag måste nog ordna med övergången. Kanske tidigare. Jag vet varken ut eller in.

Jag har därför bestämt mig för att ta en paus. Jag måste ordna upp vissa saker. Innan det blir värre.

Håll tummarna att L bara är närsynt eller nåt oskyldigt.

Hon är rätt söt. Hon lånade mina glasögon ikväll. Gudars vad söt hon var!!!! ♡♥♡♥♡

Misslyckad

Jag känner mig alltmer misslyckad nu. Jag har sista tiden inte riktigt passat tider och jag har måst skynda mig iväg från jobbet innan arbetstiden är slut några gånger.

Jag känner att nu är det inte alls bra.

Jag stressar hela tiden och försöker lösa olika uppgifter. Jag låter hushållsarbetet vara mer och mer. Jag håller på med olika saker som måste ordnas. Förberedelserna för D's övergång till vanliga skolan. Att få iväg D till skolan på morgonen (kom för sent till jobbet för det i måndags) och jag sover inte så bra så jag är trött. Sen är jag inne i ett ärende hos fK och bara det suger musten ur mig. Jagar läkarna för att få intygen. Jagat berörda för att L behöver få synen kontrollerad då hon ofta säger att hon har svårt att se.

Det finns lite mer.

Jag räcker inte till och nu känner jag att jag börjar bli segare och segare.

Och det är inte bra. Det knyter sig i magen vart jag än är.

Kan jag inte bara få dra nåt gammalt över mig?

Love föräldranätverket

Jösse mössa. Vilket engagemang! Vilka härliga typer det är. Och vad tryggt att de finns runt min son och hans vänner. Kanske ungdomarna irriterar sig på oss, men de tackar oss en dag.

Nu är engagemanget riktat mot skolan, fritidsgårdarna och kommunen. Varför?

Jo. En gång om året har skolan en temadag. Non-smoking.

Nu är alla mina cylindrar tända. Mitt senaste bidrag i föräldramailgruppen lyder så här;

En gång non smoking om året räcker I N T E! Det är skrattretande.. Det ska vävas in i helheten av ungdomarnas liv. Vi föräldrar är en del av det, men också skolan och fritids absolut!

Det borde i skolan och på fritidsgårdarna anordnas temaveckor, föreläsningar i aulan, projektarbeten etc kring nikotin,  droger och alkohol.

För att göra ungdomarna mer medvetna om baksidorna men också för att de ska få mer insikt i både sig själva och sin omgivning och kunskap om vad som händer både i kropp, knopp och själ när man väljer att prova på och sen eventuellt börja med någon form av drog/alkohol/nikotin. Dessutom blir ungdomarna mer medvetna om varandra och man kan känna en sorts gemenskap när man arbetar med nåt projekt.

Jag arbetar själv som lärare på en folkhögskola och vi arbetar mycket kring livskunskap och folkbildning. Några av våra gymnasieelever har jobbat med projekt om b.la mobbing och de har själva velat föreläsa med stöd av en power point presentation. Någon har använt sig av konst. Självklart arbetar vi mer fritt än grundskolan men jag vet absolut att grundskolan ska kunna erbjuda att eleverna arbetar med flera ämnen integrerat i något projekt. Man lär ju sig både språk, att söka information och kritiskt granska den, hantera IT, historia, ja alla slags ämnen kan bakas in. T.o.m idrott och hälsa.

Föräldranätverket

Är på G. Jag upptäckte igårkväll att D luktade kraftigt av nikotin. Det är inte första gången.  Den här gången mailade jag hans bästisars föräldrar.

En av dem mailade gängets föräldrar. Och nu är föräldranätverket på G. Alla byter mobilnummer och e-mailadresser med varandra. Och hjälps åt. För det är fler än D det handlar om.

Vi vill gärna vägleda ungdomarna. Nu väntar tuffa tonårsårn.

Och att inte förstå orsak och verkan.

Let us go!

Stångandet

Eller lobbandet. U name it. Nu är det dags. Att lobba igen. D ska börja vanliga skolan. Som sagt. Jag har magont inför det. Har nu mailat och bett om ett möte med båda rektorerna, lärarna och mig för att förbereda övergången från resursskolan till den vanliga klassen. Och för att fixa till det extra stödet som han lär behöva (oavsett om han själv vill eller inte)

Struktur. Tydlighet. Uppdelade uppgifter. Studiero. Läxhjälp.

.... orkar jag?

Jo faktiskt så gör jag det. Som förälder faller man men klättrar sen ännu högre upp därefter. Man blir tuffare. Kanske också besvärligare. Mycket hänger på skolans attityd också. Speciellt rektors och personalens.

Nu är det alltså dags att dra igång hela karusellen.

Reaktionsmönstret när man får ett barn med funktionsnedsättning

Hög puls

Jag har ju varit på besök inom sjukvården några gånger nu på grund av smärtorna.

Varje gång har läkarna eller sköterskorna frågat om jag är stressad. Jag har haft hög puls varje gång.

Jo jag har hög puls och jag är stressad ja. Det vet jag. Vad ska jag göra åt saken då. Jag har iallafall ingen aning om hur jag ska kunna prioritera rätt. Så häromdan sket jag i att städa i köket. (Hihi)

Nej såklart är det hela mer omfattande än enbart städning. Men lite skönt var det att skita i skiten.

Baj!

Rapport; ogiltig frånvaro

Igår fick jag meddelande från skolan. Rapport om ogiltig frånvaro från textilslöjden. Läraren hade sett D på skolgården.

Jag besvarade rapporten med att vi bör träffas tillsammans med D för att bena ut varför han valt att avvika två gånger i rad. Hur är lektionen upplagd? Är instruktionerna korta och tydliga? Hur många finns med i gruppen? Osv. Jag nöjer mig inte med en rapport om ogiltig frånvaro. Det är skolans jobb att ta reda på varför. Men nu rycker jag in. Jag är D's språkrör och jag tänker inte låta saker bara ske.

När jag nu har så stor kontaktnätverk bland NPF-föräldrar kan jag efterfråga viktiga punkter och lagar att tillämpa mig av när det gäller D.

I höst ska D inkluderas i vanliga skolan. Jag får medge att jag har ont i magen för det. Jag har en känsla av att det kommer att bli tufft att lobba så att D mår bra både i skolan och med sina fina vänner.

Det lustiga är att det inte står någonting i läroplanen om läxor. Ändå måste många barn göra läxor. Och de som inte orkar, det påverkar studierna. Det är riktigt dumt! Vem uppfann läxorna??

Harmoni

Harmoni. Sommar. Skärgård. Hav. Stuga. Lugn.

+ listan

Är ni nu nyfikna på min + lista?

Gårdagens inlägg var absolut en - lista.

När man inte landat i Italien som planerat och förberett utan förskräckt landar i Holland och har ingen aning om någonting alls. Varken sig om språket, kulturen, folket eller hur landet ser ut. Man känner sig alldeles vilse och undrar vad man ska ta sig till. Man kollar förskräckt vid informationsdisken på flygplatsen när nästa flyg till Italien går. Och så får man besked att inga plan dit finns. På obestämd tid. Man är alltså plötsligt fast i ett helt främmande land. Paniken växer sakteligen fram. Vad gör man? Ska man gå till svenska ambassaden och få veta lite mer om Holland? Köpa en parlör i souvenirbutiken? Vart ska man bo? Hur växlar man pengarna? Hur ska man kommunicera med folket? Kan de engelska....?!?!


1: Samla så mycket information som möjligt
2: Tillåt dig få panik
3: Och sörj
4: Kravla upp ärmarna
5: Agera


Sen bestämmer man sig för att faktiskt göra något åt saken. Ju mer information om Holland man hittar, så finner man ut att det faktiskt kanske inte är så förbenat dumt att kolla runt lite ändå.

Ganska många oväntade och spännande saker väntar. Men man känner också att magen knyter sig ibland. Man känner sig inte alls helt hemma här i Holland.

Plötsligt....

Så träffar man en likasinnad. En lika vilsen svensk! Åh, man står där i gatuhörnet i timmar och bara pratar. På svenska! Om Holland. Båda vet lika mycket.. Eller snarare lika lite.

.. Så hör båda något välbekant. Ännu en till svensk röst. Den tredje svensken vet ganska mycket om Holland.. Och bjuder de båda vilsna själarna hem till sig. Därhemma finns flera likasinnade. Dock med ännu mer kunskap. De landade i Holland flera år tidigare. Äntligen kände man sig hemma! Även om lukten, maten och inredningen var annorlunda. Men personerna, de var ju svenskar de också! Man sitter och lyssnar på alla berättelser om Holland. Hur man kan hyra bilar eller mopeder. Vilka de bästa matställena är. Och vilka sevärdheter man inte får missa. Sen måste man ju förstås ha en karta - helst en cykelkarta. Holland har underbara tulpaner i olika färger. Man känner sig glad av dem.

Tänker vi då..

Systerkap? Brödraskap? Deafhood? Autismhood? Något med -skap. En gemenskap.

Systerskap

Deafhood

Jag kommer ihåg hur det var att famla i tomma intet. Ända från början. När D föddes. Jag kunde inte sätta fingret på vad det var. Men något kändes faktiskt "fel". Eller ska vi säga annorlunda. Med honom. Jag jämförde honom med jämnåriga bebisar. Jag förstod inte riktigt hur de andra bebisarna kunde verka så enkla. Och senare när de började krypa och utforska saker. D satt helst och tittade på. Och helst skulle han klamra sig fast på mig. Eller sitta alldeles nära. När vi var på utflykter vägrade han krypa utanför filten. Han var rädd för gräset insåg jag. Medan de andra bebisarna kröp och smakade på allt så kröp D runt runt på filten. Och betraktade omgivningen. Han var så lugn och snäll. Men hade separationsångest så jag kunde inte gå på toa eller dyl. Han måste vara i närheten av mig. Så han fick följa med mig in på toaletten. Varför var de andra bebisarna enklare? Samtidigt som D var så lugn. Han rev inte ner leksaker eller slängde dem. Han lekte inte så mycket. Han var hemskt ljudkänslig också. Så rädd han blev om det kom något plötsligt ljud.

Jag kände ingen större samhörighet med de andra föräldrarna. Vi hade något gemensamt: vi hade fått barn. Barnen var ungefär lika gamla. Men sen var det en del saker som inte riktigt var gemensamt. Men jag hängde med dem. På utflykter, babysim, babyaktiviteter. Och shopping. Promenader. Hela tiden hade jag jämförelserna med de andra bebisarna i mitt undermedvetna.

Det var inte förrän D var 9 år gammal och blev utredd som vi fick förklaringen till vad som var annorlunda med honom. Jag började ta in en massa information som fanns i både böcker och på Internet. Sen hittade jag Attention riksforum där jag "träffade" föräldrar som också hade barn som väckt funderingar. Där fanns nybörjare som jag. Och gamla rävar som lärde upp oss. Plötsligt kände jag en samhörighet. Jag blev medlem på olika forum. Jag deltog på föräldrakurser.

Det allra bästa av hela resan är.......

FÖRÄLDRARNA!

Jag är så oerhört tacksam för att jag fått ta del av alla de här föräldrarnas kunskap. Erfarenheter. Jag har lärt mig så mycket om D och hur D fungerar och tänker. Alla är olika trots likartade diagnoser inom autismspektrat. D är oerhört välfungerande men ibland funkar han inte alls i vissa situationer och då inser man hur svårt han har det. Han är också medveten om att han vill vara som alla andra. Och han har en stark önskan om att vara det. Jag sörjde länge för det. Det var smärtsamt att se hans kamp mot sig själv. Jag önskade länge att han skulle acceptera sig själv. Att inget var fel. Bara att han har ett lite annorlunda sätt att tänka. En dag så kom den insikten. Den dagen lever jag länge på. Än idag.

Jag känner en så stor gemensamhet med de här föräldrarna. Vi har till och med en jourgrupp som är hemlig. Där vi akut kan be varandra om hjälp eller vräka ur oss våra känslor och maktlöshet. Och få feedback. Uppbackning. Uppmuntran och vägledning. Stöd. Det är som om vi har blivit en familj alla vi föräldrar i den gruppen. Vi är ärliga där. Ibland kan det hända att någon är brutalt ärlig. Och det uppskattar alla. För vi förstår varandra.

Jag är med i ett par andra grupper också. Där medlemmarna själva har diagnoser och kan berätta. Informera. Fråga.

Jag är så törstig efter kunskap. Det här med NPF är okänt mark för mig. Jag har många gånger gråtit på nätter och dagar för att jag känt mig värdelös som mamma. Otillräcklig. Oförstående. Maktlös. Jag har känt mig så oerhört ensam. Tills jag mötte de här andra föräldrarna. Och gick kurs på Aspergercenter. Där träffade jag andra föräldrar - In Real Life - och de hade också samma tankar, känslor och upplevelser som jag. Inte exakt samma alltid nej, men likartade iallafall.

I love this! Livet har blivit så mycket lättare när jag fått mer kunskap och förståelse för det här med annorlunda tänkande och beteenden. Jag har fått lära mig olika verktyg i hur man ska hantera olika situationer och olika känslolägen. Stämningen avgör också. Många faktorer spelar roll i hur situationer ser ut. Det är aldrig samma sak varje gång en likartad situation dyker upp. Man måste vara flexibel men samtidigt också vara kort och tänka enkelt.

Det här med dövhet och hörselskada. Likadant är det här. Men det som är annorlunda är att jag redan visste vad det här handlade om. Jag visste om kulturen, språken, upplevelserna, erfarenheterna. Så jag har tagit det hela med större ro. Faktiskt.

Livet är så underbart när vi har varandra. Stöttepelare är så otroligt viktiga. Speciellt om de själva vet hur det är.

KRAAAAAAAAM på er alla!

I love you all!

Ge mig styrka! Ett bajs-inlägg.

Allt står mig upp i halsen idag.

Allt från att torka upp äckliga smulor från grönmögelost och flingor + plocka undan frukosten efter de andra till att ha en liten speedad (pga astmaamedicinerna) tvååring med rejäla hostattacker, rengöring av aiolosen och en otroligt rejäl autistisk låsning hos tolvåringen och att hämta den tunga tvätten från tvättstugan och städa fint hemma för att vi ska ta emot besök av en mäklare för att värdera lägenheten för att veta ungefär hur mycket vi skulle kunna få för den, leta upp alla renoveringskvitton samtidigt som en viktig person utanför familjen räknar med min hjälp vad gäller personens utbildning och jag själv är helt utmattad, matt och trött av alla uppvaknanden på nätterna samt kontroll av tolvåringens nattvanor när jag ändå är vaken.

(Vilken lång och ostrukuturerad icke-funktionell mening. Min svenskalärare hade förmodligen fått krupp om han läst det här)

Jag är också sorgsen för att tvååringen med stor sannorlikhet reagerar med astmabesvär på den hunden vi hade hos oss ett dygn och jag ska idag undersökas med datortomografi och jag avskyr beteendet från grannen under oss. Jag funderar också på fyraåringens syn. Och jag funderar på vilken stor okunskap det är kring funktionsnedsättningar. 

Just nu är jag rätt så less på okunskapen kring flickor med NPF och okunskapen om inåtagerande pojkar med NPF (de liknar väl mer flickorna med NPF) och de allra flesta av dessa flickor diagnostiseras med depressioner, ångest m m och växer upp med NPF problematiken utan att få rätt verktyg och stöd av omgivningen.

Och all den okunskapen som florerar kring döva och hörselskadade. Jag kan irritera mig när det dyker upp någon som tror att hörselhjälpmedlen som hörapparater och Cochlea Implantat trollar fram en fullgott hörsel och därför behöver man varken lära sig teckenspråk eller använda hörselhjälpmedel, fixa till akustiken och sen hur man samtalar med en hörselskadad person. Och så anpassningarna som krävs i en skola. för det behövs inte liksom. H*n hör ju...

Det är en skillnad i en mekanisk hörsel och en naturlig hörsel. Jag ska väl inte uttala mig nåt om det då jag var så liten när jag tappade min hörsel. Men jag hör ju vad andra berättar.

Men sen bortåt slutet av de yngre åren och i början av de äldre åren i grundskolan kommer svårigheterna att framträdas alltmer ju mer krav det blir på barnet och sen om  barnet/ungdomen inte haft något teckenspråk eller en rätt anpassad miljö att luta sig tillbaka till så blir det jobbigt och konsekvensen kan vara likartat den som barn med NPF som inte får rätt verktyg och stöd under uppväxten - depressioner, känslan av utanförskap, ångest och en press på sig att verkligen hänga med tex i skolan eller i samtal med fler personer samtidigt eller i bullriga miljöer.

Ju äldre barnet blir desto mer krav läggs på det. Dessutom förväntas barnet ta mer eget ansvar på högstadiet och gymnasiet både för sina studier men också för sitt behov av särskilt stöd.

Jag tycker mig kumma se ett liknande mönster mellan de båda världarna - NPF-världen och världen som  hörselnedsatta har - deras händelseförlopp tycks gå parallellt med varandra. Det är dock min egen tolkning, någon annan kan ha en helt annan uppfattning än mig.

Det fina är om familjen kan teckenspråk, det är familjen som är det tryggaste ett barn/en ungdom har. Då brukar barnet/ungdomen kunna orka lite bättre i en hörande icke-teckenspråkig miljö.

Så tänker jag. Jag pratar i och för sig dels om mig själv och min uppväxt men också om fler som varit i en liknande situation som mig och de som inte har vuxit upp med teckenspråk utan fått ta del av det långt senare. Hade min mamma inte tecknat till mig (fastän jag totalvägrade att teckna som barn) så hade det kokta fläsket varit stekt. Punkt! Det tragiska är ju att jag aldrig tecknade till henne så att hon inte fick chansen att utveckla teckenspråket.

Nu brinner jag för teckenspråket och vill så gärna ge majoritetsamhället mer kunskap om det språket som är erkänt sen 1981 och som har en egen grammatik som inte liknar den skrivna svenskans. Tyvärr kan jag också tolkas som nån fantast kan jag tro. Jag kan ibland gå in för det lite väl engagerat och glömmer att tänka på hur andra kan se på saken. Speciellt när jag ska argumentera. Och framförallt när jag blir förargad. Men jag försöker också be om ursäkt. Jag är väl ändå människa också. Ibland kan jag skämmas. Men jag tror att jag är ganska okej ändå.

Tillbaka till den här skitförmiddan. Som tur är har mina smärtor dragit sig tillbaka för nå dag sen så jag har sluppit det och dilofrenaken.

Jag måste tillåta mig själv att få skriva av mig när jag är i en svacka. Det är också delvis därför jag har den här bloggen.

Jag vill bara krama My Love och bara få sova. Sova och sova. Sova bort allting. Och när jag vaknar är det vår och allt det här är över. Vi bor i den stora och praktiska lägenheten och jag har inte längre ont och kan springa, hoppa och njuta. Astmabesvären och alla infektioner har lugnat sig.

Jag ska snart också skriva ett positivt inlägg för jag vill lätta på mitt eget samvete gör att jag skrivit så negativt.

Söta kommentarer

Gårdagens händelse: När jag lagade plättar till familjen samt gästerna ropade jag åt D att komma ut ur sitt rum för att äta tillsammans med oss. Jag kom fram precis när han kom ut ur sitt rum. Han stannade till och frågar mig med en ängslig min; det luktar pannkaka. När jag bekräftat så kom nästa kommentar:

- jag klarar inte av lukten! Nåt inuti mitt huvud sväller upp! Jag tycker inte om pannkakor!

En del föräldrar till barn med autism och som har en selektiv ätande känner nog igen det här; vi har hans nödproviant i frysen för såna här tillfällen. Billys panpizza...

Nästa tillfälle var när vi fick hem hunden som vi skulle passa över natten. Sonen ville följa med ut på kvällspromenad. Jag sa att då kan jag visa ett ställe som vi ska titta på nästa dag. Sonen undrade om det var långt att gå dit. Nej, svarade jag. Det ligger här i området.

- Jag tänker inte flytta mer än 100 meter från mina vänner! (H bor några hundra meter från vår nuvarande boende)

Jag satte igång operation förberedelse med att nämna fördelarna; Närmare till hållplatsen. Närmare en cafeteria. Större lägenhet så att alla får varsitt eget rum och stort kök. Hiss.

Det är inte alltid lätt det här med orsak och verkan eller central koherens eller annorlunda tänkande. Men nu har jag sått ett frö hos honom och förhoppningsvis förstår han att vi snart behöver bo större än vad vi just nu gör och att vi har många trappor utan hiss att ta oss upp och nerförs. Speciellt besvärligt är det om båda småsyskonen sover när de kommer hem. 18 kg och 13 kg är inte speciellt lätt att bära uppförs. Eller om dom är trötta och inte orkar gå själva.

Styrka numro 1

Och så ska jag inte bara se svårigheterna utan också styrkorna. Den här bloggen fungerar som en ventil, för mig är det både för att få möjlighet att skriva av mig men också för att förstå D bättre. Vissa saker har tagit åratal att förstå och när jag läser i andra föräldra- och npfbloggar så trillar ibland slanten ner. Aha! Det är så här det fungerar! Liksom.

D har flera styrkor. Han är en smart kille. Ibland alldeles för smart. Han är rak på sak. Han är charmig och snäll. Han har en massa humor. Han är språkbegåvad och datateknikproffs. Han är duktig på att spela solo-ishockey (i lag blir han osäker) han är underbar med småbarn. Han hör alldeles för bra. Han är proffs på datorspel, speciellt online. Han är duktig på att spela trummor. Han är skicklig på att navigera i skärgården.

Smuts är blä

Ända sen D var liten har smuts varit blä. Han kräktes när han såg en bebis kissa rätt ut i luften. Han kräks av äckligheter.
Tunnelbanor, offentliga hissar, skolmatsalar, toaletter, buffé etc var och är äckligt.

Vi jobbar fortfarande med att få honom att skölja sin tallrik och sätta i diskmaskinen efter maten. Han dukar undan sin tallrik och lägger den -osköljd- ovanpå diskmaskinen. Vi har nu benat ut varför. Han tycker det är äckligt att skölja den och diskmaskinen är äcklig.

Även saker som inte är smuts kan få honom att reagera kraftigt. Flytande medicin är en av dem.

Nu är mitt dilemma det här: D är omutbar (erbjuder jag fingret kräver han hela handen - utan att tycka att han ska utföra sin uppgift som belöningen är avsedd för ) han går i baklås och situationen blir svår att dra sig ur. Så jag har slutat locka med belöningar.

D skiter blankt i rutinschema där han har sina dagliga uppgifter inskrivet.

D skiter i om vi har fasta dagar/tider som han ska utföra sina uppgifter.

(Det är därför vi har haft såna problem med läxor....)

Frågan är: HUR FÅR JAG HONOM ATT TA SINA TALLRIKAR OCH GLAS FRÅN SITT RUM OCH LÄGGA DEM PÅ DISKBÄNKEN NÄR HAN HAR ÄTIT?

Jag fattar liksom inte. Han är äckelmagad. Men skiter i äcklig disk på sitt rum. Han duschar sällan och när han äntligen duschar håret använder han typ inte schampo. Han använder gärna samma byxor, t-shirt och luvtröja i flera dagar. Han hoppar över tandborstning om vi inte är där och övervakar honom.

Kommer han att kunna klara sig på egen hand när han ska flytta hemifrån?

............mvh en lite ängslig mor...........

Update: mobil och mat

Sambon var till butiken. Vi kan inte få en ny Iphone. Men vi behöver inte betala fullt pris för en ny. Ca 1200 kr betalar vi nu. För en mobil som höll i en vecka ca. Varför räknas sånt här inte som merkostnader hos FK?

Mat. D började ju äta hyfsat i somras. Nu har han blivit noga med maten igen. Inte ens socker vill han ha. Han som är så beroende av socker. Han ville inte ens ha chokladkakesmet. Jag hoppas innerligt att han inte utvecklat ätstörningar igen. Vi fick nog av det tidigare. Jag får hålla ett öga på honom. Han har inte heller sovit många timmar inatt. Så något håller på att hända.

Vet hur det känns.

http://www.ochtillbaka.blogspot.se/2013/01/en-mammas-ilska-asperger-adhd.html?m=1

Och så ska skolan och övrig omgivning ställa krav på våra barn. På oss föräldrar. Sen när vi blir pressade ställer även vi onödiga krav på våra barn med NPF. Min D är otroligt kravkänslig. Det förstod jag ganska sent. Tyvärr.

Ur funktion

Mobilen, den splitternya knappt 2 veckor gammal är ur funktion.

Likaså gaming datorn. Också ur funktion.

Samt bredbandet. Helt kaputt.

Och jag är inte frustrerad ;)

Jag bara skiter i det. För stunden. Jag har nämligen bestämt mig för att försöka gränsa av. Se lite mera till mig själv. Inte bara tänka på allt som händer, som måste ordnas eller så.

I förrgår var jag på biblioteket och lånade böcker. Jag tittade även på olika bågar då jag skulle behöva ett par nya glasögon.

Jag tar fortfarande smärtlindrande för smärtorna jag har i ryggen. Snart får vi veta om det är nån lurig njursten. Infektionen som jag hade har jag fått antibiotika mot. Så det bör vara väck.

Alltså, idag är även jag ur funktion.

Baj!

Favoritord.

Upptäckte att mitt favoritord här tydligen är frustrerad

Jag borde nog försöka variera mig lite

:)

Att inte fråga.

D har sovit över hos sin bästis H. De och S (andra bästisen) har burit över D's gaming dator dit. De har lanat tillsammans. Roligt!

Igår, sent på kvällen kom D med ytterligare 3 kompisar. H, S och en till K. Han hade sagt till dem att de kunde sova över. Jag sa att nu passade det inte så bra. För jag är sjuk. Och ensam då sambon är bortrest. Och inga extrasängar/lakan var framme. Dessutom hade vi knappt någon frukost. Så jag sa att de fick gå hem senast kl 23.

Tror ni att det fungerade? Nej. Jag la mig och somnade till. Vaknade och såg att killarna var kvar. Sent! Då kunde jag ju inte skicka iväg dem. Sen vaknade jag till flera gånger inatt. De ömsom satt och sov i sofforna och kollade tv och fipplade med sina mobiler. Jag kände mig frustrerad. Det här är ju inte precis vad gästfrihet/gästvänlighet står för. Mest arg var jag för att sonen bara körde över mig.

På morgonen skickade jag iväg alla och var så ledsen och arg på sonen. Jag grät. Det är inte så lätt att vara pedagogisk och tålmodig. Förra natten somnade jag kl 4, hade smärtor och mådde dåligt, och vaknade kl 6 när lillebror vaknade. Så jag var trött också.

Sen började D också gråta. Då började vi (jag) forma ut ett verktyg åt honom till nästa gång. Så att det skulle bli bra för alla. Förmodligen insåg han att han hade gjort en miss i att säga det var OK att de sov över - utan att prata med oss först. Jag sa att killqrna respekterade sina föräldrar när de sa nej, varför inte respektera mig också när jag sa nej, när killarna sökte någonstans att sova över.

Jag orkar inte skriva detaljerna nu men D satt tyst i 2 timmar och ville inte besvara sina vänners kontaktförsök i mobilen.

Sen gick han och åt (sin rutinmässiga frukost - först filmjölk sen flingor som svämmar över, har skrivit ett inlägg om det tidigare här) och tänkte sen gå iväg till komoisarna utan jacka o dyl för det var varmt (solen sken in i lägenheten) men jag talade om att ute är det kallt.

Sen tänkte han inte göra sin hygien heller men det hann jag påminna honom om. Sen - kom han och kramade om mig! Fantastiskt! Jag smalt och talade om att jag älskar honom.

Han nickade till svar och försvann.

Pandan hemma.

Alltid undrat varför D liksom är beige/ljusbrunaktig runt ögonen likt pandor har sina svarta ringar.

Sömnbrist eller annat?

Jag har sett det här i flera år. Sen han var liten. När jag tagit upp det i vården har jag aldrig fått ett riktigt svar.

Sakers värde

Jag är så frustrerad. Skrev ju tidigare Om att sonen inte förstår sakers värde.

Hittade just presentkortet till ett värde av 800 kr på Teknikmagasinet. Som han fått i julklapp, på hans rum. Han var glad över det presentkortet.

Den var ju förstörd!

Helt skrynklig, dessutom har den varit blöt,

Hur många tusen Kronor är slängda hittills?

Så ledsen nu. Så frustrerad.

Dislike att ligga i kläm

Mellan mitt jobb och att stötta sambon i hans evenemang. Jag pratade just med chefen och frågade om jag kunde gå tidigare två dagar denna vecka för att jag ska vara själv med ett av småbarnen och måste därför finnas hemma/hämta på förskolan. Njaaee, jag behövs (och behöver själv tiden på jobbet för planeringarna) just den här veckan för skolan startar de här dagarna som jag behöver gå tidigare. Och jag vill ju gärna stötta sambon, vill inte att han ska bli besviken då det här är viktigt för min älskling.

Känns som att jag får dåligt samvete vad jag än skulle prioritera. Sitter här och stirrar på väggen (och skriver av mig också förstås)

Behövde bara få ur mig det här.
Åh.

Från lov till vardag

Detta innebär förändringar i rutinerna för alla men ännu mer för barn med neuropsykiatriskt funktionsnedsättning.

Nu är vi även inne i en ny förändring förutom det här.

D har fått en ny mobil igen.

Bara den kräver mycket jobb. Alla förberedelser i rutinerna för att han inte ska "fastna" i mobilen 24/24. Dessutom att ordna försäkring, Skyddande skal Som tål stötar och få honom att förstå att olika situationer, olika kläder Med mera innebär att han måste veta Var mobilen är bäst skyddad. Hans orubbliga Vana är att ha mobilen i byx fickan oavsett om fickan är djup eller inte. Trots att jag förklarat och visat riskerna med att ha mobilen i Mindre lämpliga byxfickor så har han haft mobiler där Som han sen tappat.

Vanliga ungdomar lär sig av sina misstag Men den här killen tycks "glömma" sina misstag. Igen och omigen...

Det är likadant med allt annat.
Hand kontrollerna till spelkonsolen, han har pajat snart ett tiotal.
Alla hans datormöss,hörlurar, mikrofoner, tangentbord osv. 2 datorer.

Dyr kille!

Men älskad!