Ju bättre autist man är

....desto mer oförstående är omgivningen. Sagt av Gunilla Gerland på en föreläsning 1997 (läst på ett forum)

Det säger sig självt; då sätter man högre krav på sig själv!

Varför? Jo, för om svårigheterna, trots att de finns där, är osynliga då ställer omgivningen irrelativa krav på personen.. Som i sin tur då ställer högre krav på sig själv..

Vad tror ni att det då leder till?

Min son har inte fått några raseriutbrott än, den här veckan, på grund av att han hamnat i aspergerklassen. Han trivs inte säger han, men ärligt talat; han är inte lika stressad som han var på den vanliga grundskolan tycker jag.

Han pratade länge om hur låg nivå det var på matten, att det var ganska lätt. Att den vanliga klassen redan hade 5 läxor medan han ännu inga fått.

Efter ca 20 minuters diskussion med honom utropade han plötsligt; men! Om jag har det lätt nu kan jag ju få toppbetyg i matten!

Jag sa; Du skäller på mig länge, och nu säger du att det var ju bra ändå?

- tänkte inte på det, svarade han och gick.

Ibland kan man inte annat än bara älska de liven :0)

Effekten av Cirkadinet?

Sover gott redan innan kl 20.00

W o w

Rutinschema!

Ett jädra bra tips som jag läste i en av mina favoritbloggar;

http://munderbar.wordpress.com/2012/08/28/mina-rutiner-vardagssysslor-made-easy/

Vi ska nog försöka oss på något liknande.

Mamma - en spammare?

Morgondagens skratt:

Jag påminner D om att börja äta smörgåsen innan han ska gå till skolan. Efter ett tag kommer det;

- Du behöver inte repetera! Jag hatar spam!

Sockertrådsbarn, Cirkadin & föräldraskapet

Hej!

Ni har förmodligen klickat på länken i förra inlägget och läst om sockertrådsbarn?
Vår D är ett sånt barn. Men han brukar inte visa det utanför sin trygga sfär. Han visar den sidan när ingen utomstående finns i närheten. Ibland kan det kännas som ett problem. Det kan kännas som att folk tror att vi överdriver..... Men så är det. Den snälle charmige kloke ordentlige D faller ihop i hemmets trygga vrår och det är oss han visar den här sidan för. Men det gör oss ingenting, det är tufft men vi vet att han älskar oss.

Många saker har gått sönder när han inte kunnat styra sina impulser. Hans bärbara dator är nu ute för räkning. Han har sin fjärde mobiltelefon. Flera spelkontroller inkl en av sambons dyra, är trasiga. Väggarna är buckliga och det finns hål i dem. Dörren är Ostabil och det finns hål i den.

D är ett oflexibelt och mycket känsligt barn. Han lever i en här och nu situation. Det är inte lätt för honom att förstå handling och konsekvenser.

Jag kommer ihåg när han en dag hade varit arg och slängt dynorna från soffans ryggstöd. Jag lät dem ligga för att han senare skulle städa efter sig. Senare, samma kväll hade han ännu inte städat.. han började leka. Sprang och hoppade upp i soffan genom ett snurr i luften.. han slog sig på soffans ryggstöd av trä..

- Den jävla soffan SLOG mig! Jävla skit idiot soffa. Den slog mig!!!!

Jag förklarade givetvis för honom att soffor slåss inte. Men just och då så var han övertygad om att den soffan faktiskt slagit honom.

Cirkadin - D har en neuropsykiatrisk läkare som nu skrivit ut Cirkadin åt honom. Vi får se om det fungerar. Det ingår inte i högkostnadsskyddet, så det får man själv betala. Jag vet att det finns ett alternativ -Melatonin, men för det så behöver läkaren ansöka om licens på Apoteket. Det ingår i högkostnadsskyddet. Men är besvärligare att ordna. Nu ska vi prova Cirkadin och se..

Föräldraskapet.. Jag har funderat så mycket. Speciellt nu när mellanbarnet L också misstänks för ADHD. Jag har länge påpekat för min sambo att hon inte klarar av långa dagar på förskolan. Men vi har jobb och vi behöver vår lön. Det är ett dilemma. Jag skulle helst se att nån av oss föräldrar jobbar 50% eller mindre, för att ha tid att ta emot barnen och strukturera vår vardag + ta hand om hushållet m f l. Det hinner/orkar vi knappt när barnen kommer hem. L kräver en del av sin pappa. Hon behöver honom så mycket. jag brukar säga till honom att hon behöver tanka trygghet efter tuffa dagar på förskolan.

Jag önskar att vi kunde få färre arbetstimmar och fler kvalitestimmar till våra barn. Som det ser ut nu är vi bara helt slut, allihop, utom den minste....

D - en sommarkväll 2008

Just nu är jag så frustrerad över det här... skulle vilja dra nåt gammalt över mig!

Sockertråd och gummiband

Jag rekommenderar alla som berörs av NPF något vis att kika in i den här bloggen skriven av en person som besitter stor kunskap.

Alla har lättheter: Sockertråd och gummiband

Struktur

http://adhd-add-allaharlattheter.blogspot.se/2012/08/sockertradsbarn-och-struktur.html?spref=fb

Innehållet i den här länken är guld värt. Jag har tidigare jobbat med en minutiös struktur. Nu, förstår jag, att så är fallet inte. Säg: D ska avsluta spelande, surfande och chattandet kl 21.30

Ofta är han inte klar.

frågade tex igår: 15 min till?

Jag låtsades tveka, sen svarade jag att det gick bra. När de 15 minutrarna gått, ropade jag på honom att lämna mobilen hos mig. Det gjorde han den här gången.

Nästa gång kanske han inte gör det. Då är det 20 min till han vill ha tillgodo. Och när vi då säger nej, han har redan fått sina 15 minutrar. Då kan han börja svära och säga många dumma saker. Slå i väggar och sparka på sin dörr (som vi lagat några gånger hittills) och det blir stökigt innan han lägger sig, väldigt sur. Och han känner sig förmodligen inte färdig - han väntar tills vi somnat...... sen letar han efter nåt att surfa med.

Enkelt är det inte. Men det underlättar att ha struktur. Alla mår bra av det. Speciellt vissa. då är strukturen viktigare än vad man kan ana....

Titt-ut

Storebror är förmodligen inte ensam. Kanske har vi ytterligare ett NPF-barn som håller honom sällskap.
Då är hyperaktiviteten och koncentrations/uppmärksamhetsproblemet det främsta.
Detta har de lagt märke till på förskolan. Jag har varit i samtal med specialpedagogen där.
Jag är absolut inte förvånad. Har förstått att så kan det vara. Och andra föräldrar har nämnt hur aktiv/livlig och orädd vårt mellanbarn är i jämförelse med deras jämngamla barn.
Det är ingen fara. Det är bara skönt att veta. Det är inga allvarliga och negativa problem.
Men idag fick barnet en tillsägelse från sin gympafröken - just för att h*n inte kunde vänta på sin tur & var så uppvarvad och stimmig och bara flög runt på hinderbanan.
Sånt här ska inte behöva hända. Men det gör det. Hela tiden. Även hemma. Tillsägelser. Men vi har inte anpassat tillräckligt bra, det handlar om det. Inget annat.

Som sagt - det är bara skönt att få det bekräftat.
Kanske kan då de sönderhackade nätterna också förbättras.

En ny resa är på gång.
Våra barn är vårt allt. Alla är olika varandra. Trots blodsband.
Real Love!

Vad andra (oftast) inte ser...

Bilder talar bäst. Ni andra ser en hel handkontroller. I själva verket är den också trasig. Men det är osynligt. Tycker man på knapparna på vänster sida så händer inget. Det är alltså något som ni inte ser...

Medan vi ser båda den hela men osynligt trasiga och den helt trasiga synliga handkontrollerna.
Så är det. Varför syns allt så tydligt för oss men inte för utomstående?

Sonen känner sig trygg med oss säger man. Men hade den helt trasiga handkontrollern även synts för andra hade kanske det varit lättare att få förståelse? Eller - är det en fördel att svårigheterna kan maskeras?

I skolans värld tror jag inte att det är någon fördel. Det är inte heller någon fördel att behöva låtsas vara någon annan än sig själv.

Välkommen till skolan

Följde med D till sin nya resursskola idag. D fick ett stort utbrott igårkväll. Han grät också. Han vill gå i samma klass som sina bästisar. Han har i många år haft svårt med vänner. Det är sista året som han äntligen fått riktiga vänner. Och så ska de skiljas åt.

Imorse var det en mycket ledsen och undvikande pojke som inte ville interagera med någon på nya skolan. Kl 13 var jag på möte där tillsammans med D och hans två mentorer. D var missnöjd med i stort sett allt.

Vi talade om hur läget låg till, vad D hade som önskemål. Han vill integreras i några ämnen tillsammans med sina vänner. De skulle göra så gott de kunde för att ordna det.

Och, D kan börja i en vanlig klass om han klarar det. Vi har det som största mål. Och det var en bonus att en av mentorerna hade kontakter inom it och spelutveckling - som D kan dra fördel av. Han drömmer ju om att bli spelutvecklare. Han vill gå på IT-gymnasiet.

Kom hem och var helt slut. Så får jag ett mail. Mentorerna har redan ordnat så att D integreras i språkval - tillsammans med sina vänner! Det var snabba ryck.... Han ska läsa spanska :o)

U N D E R B A R T - att han har möjlighet att behålla sina bästisar! De kan även träffas under rasterna, på fika etc. Och ha sällskap till skolan på morgnarna.

Jag, som förälder, hade rejält magont igår och idag. Det kändes som om världen var grym. Att JAG var grym. Men jag vet att D behöver stöd runt ämnena - men nu tror jag att han känner motivation att jobba på att bli mer självgående och ta mera ansvar i sin skolgång.

Vi får hålla tummarna att han hittar verktyg som fungerar för honom. På nåt höger så måste det ju gå!

Jag har även kontaktat hans läkare. Han behöver få sova på nätterna. Han har en vakenperiod nu. Och den är riktigt hemsk...

Summa summarum; Gröna Lund

Gröna Lund besöket blev trevligt. Med lite förberedelser gick det mesta vägen.

1; han åkte Kvasten och Radiobilarna (han hade förberett just dem på kartan dagen innan) Sen vågade han sig på Bläckfisken. Men sen räckte det med att avrunda med Tekopparna och Veteranbilarna.

Ledsagarfunktionen och att gå in vid utgången istället för att stå i köerna och samla på sig ångest - fungerade. Personalen på Gröna Lund var väldigt trevliga och tillmötesgående. De verkade vara vana. D är ju trots allt högfungerande så jag var lite nervös om de skulle börja tvivla på att han verkligen hade autism. Han ser ju fullt normal ut. Och beter sig normalt. Förutom när osäkerheten sipprar igenom det normala. Då märker man hur han verkligen kämpar för att hålla modet (och skenet?) uppe.

Hans stress stegrades pötsligt och var fullt synbar när hans regncape "krånglade" sig när han satt i Kvasten. Men personalen där såg hans stress och var snabbt framme för att hjälpa honom - på ett lugnt och sansat sätt - att rätta till den, eftersom jag själv redan satt fastspänd i min stol. Jag kände en sån värme i hjärtat och ro i magen när jag såg den unga killen hjälpa min pojke - och att min pojke verkade känna sig trygg av den harmonin killen utstrålade. "Allt löser sig" - så att säga.

2; De rosa coola vaxpropparna som hörselskydd! De var varma, formbara och satt fast. Först skrattade jag och D åt att de såg ut som godisbitar. Men sen funkade de bra. D har aldrig gillat de gula...

3; D älskade - som vanligt - de olika stånden med tex skjutbanor, tombolor, vattenpistoler, grodhopp, snabbhetstesterna mfl. Så mina pengar - jag hade en massa 20-lappar i fickan just för det här - gick åt som smör i solen.

4; Vi båda var nöjda. Inga krav, ingen stress på oss. Gröna Lund får en femma i betyg vad gäller tillgänglighet! Jag behövde knappt visa upp hans intyg på Servicecentralen ens.....

D ville stanna där i 2 timmar bara. Det räckte för honom. Så vi bestämde att vi skulle gå ut till vår favoritrestaurang och äta buffé. D åt 2 stora portioner!!! Han som har varit så hemskt rigid i maten genom alla åren (redan från då han var bebis) och det var på tal om att han skulle få näringsdrycker på recept - nu äter han plötsligt mycket mer... Och det var mysigt att sitta där och prata. Jag kände att jag måste ta tillfället i akt och prata om skolan på måndag.. Glad blev han inte! Men det är något vi måste förbereda mer på, även om vi (föräldrar, läkare, klasslärare) redan pratat och förklarat för honom varför han ska börja i aspergerklassen - så accepterar han det inte!

På vägen hem ville han hyra filmer. Så det gjorde vi. Och jag märkte hur hyperaktiv han blivit utan sin medicin. Han utövade Parkour hela tiden. Överallt.

Inatt sov han bra. Imorse hände en olycka, men vi har tvättmaskin så det är ingen fara. Bara att sätta på badet och tvättmaskinen.

Han har sovit länge. Ända till kl 11.30

Så det har förmodligen varit mycket för honom. Både sömnbrist och nervositet samt det här med Gröna Lund igår.

Men summa summarum; vi är båda jättenöjda!

Nätterna blir allt tuffare

Nu sover D knappt på nätterna. Han smyger runt och letar efter dator/ipad/mobil/router.

Inatt gick jag upp 2 gånger och bad honom försöka sova.
Tredje gången råkade han väcka mig när han smög i vår säng för att leta efter mobilerna.

Då la jag mig bredvid honom i hans säng. Jag låg där till kl 5.

När jag hade gått och lagt mig i min säng gick han upp.

Sömnbehov -  vad är det?

Ny skola & Gröna Lund

Hej!

På måndag är det dags för den nya skolan. Meningen är att D ska gå i en aspergerklass och i en vanlig klass. Han ska ha vissa ämnen integrerat.

Det som oroar mig är 1; D är absolut inte glad för att han ska gå i "cp-klassen"  och 2; att jag inte fått någon som helst information om hur det ska bli med båda klasserna. Jag har bara fått information från aspergerklassen men det känns som att klassernas mentorer inte samarbetat med varandra ännu.

Farhågan är därför; kommer det bli några ämnen integrerat eller har de missat nåt viktigt nu?

Det har trots allt äntligen fått ett par vänner i sin klass och de hamnade i samma vanliga klass. Tar vi ifrån honom det om han inte får gå integrerat?

Och inte bara det. Självkänslan...

Idag ska jag och D till Gröna Lund. Jag kommer att fungera som hans ledsagare. Han har ett läkarintyg som vi ska visa upp. Då får jag ett åkband gratis och vi behöver inte stå i köerna (miljön är jobbig).

Jag vet inte alls hur det ska fungera.

D har ringat in två åkattraktioner: "kvasten" och "radiobilarna"

Han siktar främst in sig på skjutbanorna.

Jag tänker köpa öronproppar åt honom. Även om han inte tyckte jag skulle göra det.

Men genom alla de här åren har jag erfarit att det kan vara bra att ha tillhands ifall han blir påverkad av ljuden såpass mycket att det är obehagligt.

Det ska säkert bli kul!