Igår skulle D till sin kontaktfamilj. Historien från förra gången upprepade sig, delvis.
Vi beslöt att familjen skulle komma hit på fika. D visste sen tidigare att han skulle få ta med sin dator.
På dagen skickade hans lärare sms till mig och talade om att D inte mådde bra och hade gått hem. (Förvånad? Nej inte särskilt..)
Nån timme innan familjen skulle komma hade D sin låsning och utbrott. Han hade bestämt sig för att totalt skita i familjen. Han tänker inte fortsätta åka dit och han skiter helt blankt i att träffa dem en sista gång som en bra avslutning.
Familjen visste att det inte var helt säkert att D skulle följa med dem hem. Det hade jag nämligen förvarnat dem om.
När de kom så gick kvinnan in till D som var halvnaken (ja inte skulle han klä på sig även fast vi skulle få gäster)
Mannen pratade med mig och talade om att de haft tre egna tonåringar så de visste hur det kan bli. Helt normalt. Jag ryckte på axlarna bara och sa att jag hoppades att de skulle lyckas övertala D.
Efter nån timme medgav de båda att det inte gick.
Då gav jag dem boken "all cats have asperger syndrome" och kvinnan sa att de inte var så insatta i det här med asperger..
D kom ut och fikade en stund med oss och han började bläddra i boken för att visa kvinnan hur han fungerar och kände/tänkte. Kvinnan lyssnade och började förstå.
Sen när både mannen och kvinnan hade läst ut boken bestämde de sig för att köpa hem egna exemplar och de talade om för mig att de kände igen en del i boken angående D.
De fick förmodligen en aha-upplevelse hur vår vardag ser ut - det som är osynligt för nästan alla andra..
"Vi har haft tonåringar. Vi vet hur det kan vara. Det är normalt"
Jag tror nog att de bytte glasögon efter deras besök hemma hos oss.
Mest synd var det om deras nioårige son. Han var så besviken för att D inte skulle vara hos dem.
Det var det som kramade om hjärtat. Sonen ville inte ens äta någonstans på hemvägen. Han gick ut genom dörren med ledsna ögon.
♥