En plötslig insikt om sig själv... Från kaos till nåt bra!

Allt började imorse. D sov så gott och jag såg på schemat att hans första lektion (mentorstid egentligen) började kl 9.00 så jag lät honom få sova för han verkade så trött.

Det var ett misstag. Jag hade helt glömt bort att han skulle ha spanska i en vanlig klass kl 8.10. Så när sambon påpekade det, var klockan alldeles för mycket. Jag väckte D försiktigt och bad om ursäkt, D frågade genast vad klockan var.... När han fick veta det var det bara kört... Jag sa att han inte behövde gå till spanskan, att felet helt och hållet var mitt och att jag skulle meddela mentorn det. Men D vägrade gå till skolan resten av dan också. Han började säga en del fula saker och komma med olika hot om skolk etc.

Då började jag faktiskt bli förtvivlad. D trivs ju verkligen inte med att gå i Aspergerklassen trots att han faktiskt mår bättre av att gå där. Det är det här med kompisarna.. När D hotade med skolket så valde jag att släppa samtalet. Jag erbjöd istället att fixa ett skönt bad åt honom.

När han låg i badet nämnde jag; vet du vad hemmasittare är för nåt? Han blev nyfiken (som han brukar bli ibland) och jag hämtade min dator, visade något som jag läst i en annan blogg (en av mina favoritbloggar)

Stanna hemma. Om barnen som inte klarar att gå till skolan

D läste. Och jag menar det. Han läste. Ordentligt. Mycket intresserat.

Det blev starten på ett 2,5 timmars långt samtal. Om honom, hans barndom. Om dagis, om skola. Och - faktiskt - om hans diagnos. Vi säger Asperger.

All cats have Asperger syndrome  

Det är lättare att förklara, det finns litteratur mfl som härrör till Asperger - så jag hämtade boken "all cats have asperger syndrome".. Och vi läste även boken. Och plötsligt var det som om D gärna ville förklara saker. Katten som inte frös ute i snön.

- "Jag märker inte av att det är kallt. Jag känner mig varm under huden. Men vet du när jag märker att jag är kall? Det är när jag känner på min hand och känner att huden är kall. Då vet jag att jag är kall på utsidan, på skalet"

Ja, det här är ju förklaringen till att D inte klär på sig varmt när det är kallt ute. Han är ofta genomfrusen men klagar inte. Det är vi föräldrar som tjatar, förtvivlat ojar till etc. Men konstigt nog så blir D inte heller sjuk av att ha för lite kläder på sig...

När vi kom till katten "An Asperger child often has exceptionally good hearing, and loud and sudden movements may scare him. His other senses can be heightened too, such as touch and smell" så skrattade vi lite. Jag frågade lite försiktigt om han kände igen det här. Med ljuden, speciellt de plötsliga ljuden, med kläderna som sitter fel, sömmarna skaver, muddarna på ärmarna är fel, han hatar långärmade t-shirtar m m. Så bekräftade han det, och nickade. Och samma sak var det med lukterna.

Till "He's often fussy about what he eats" var hans kommentar - men det är bättre nu.  Ja, D äter nu Fluoxetin och hans rigiditet har faktiskt släppt taget till en stor del - D är inte längre lika låst i saker och han äter mer varierat idag. Han är inte längre lika blek, han har gått upp i vikt.

Sen pratade vi om de mindre roliga sakerna som; "Other kids make friends.. but don't invite him to play, and he may bullied" Jag kommer ihåg det. Svarade han. Och då började vi prata om gamla minnen, tunga saker som varit svåra. Vi pratade om hans gamla skola, om personalen och om kompisarna där. Om hans ångest, om hans "hemmasitteri" och att jag till slut tog honom från skolan 2 veckor före sommarlovet och flyttade hit istället. Och han fick börja i en ny skola. Han hade turen att få en så bra klasslärare som betytt mycket för honom. Så han fick chansen att orka må bättre och våga tro på sig själv.

Men, han medgav att han kände sig stressad även där, trots de braiga sakerna. Han är inte längre stressad nu i Aspergerklassen. Och för första gången känner han sig stolt över sig själv, i matematiken. Jag frågade om han förr har känt sig så här stolt. Nej och han skakade på huvudet.

Vi pratade om olika konkreta saker. Saker som trots allt är förbättrade i och med att han går i den här skolan. Men han sa också; "Jag skäms inte lite. Jag skäms jättemycket!"  Jag förklarade, att han går här för att han behöver lugn och ro i skolan. Annars kan det bli som det står i länken om hemmasitteri. Och han förstod.. Han FÖRSTOD! Jag sa, att han borde prata med sina kompisar om det här, förklara att han behvöver lugn och ro under skoltiden men att han saknar sina vänner och att han gärna vill träffas efter sista lektionens slut (på fritiden) och på helgerna. Jag är övertygad om att hans vänner faktiskt förstår! Han nickade.. Jag föreslog att han kan ta med sig boken "All cat have asperger syndrome" och berätta om sig själv för sina vänner och använda boken som stöd.

Vi (eller snarare jag) pratade om vikten att må bra för att orka med skolan och kompisarna. Att det är mycket viktigt.

D berättade också olika saker från sin barndom. Han berättade saker som jag inte vetat om. Han berättade om sin låtsaskompis, en ekorre. Han gick på förskolan då. Han berättade att ekorren var med överallt. Han pratade med ekorren.

Och han berättade om en blinkande liten lampa på sitt rum. Det var en babyvakt som jag hade där, för han vaknade ju på nätterna. Han berättade att han var rädd för att avge ljud ifrån sig så att lampan skulle börja blinka intensivt. För då kom det elaka röster i huvudet på honom. Så han vågade inte ropa efter mig på nätterna. Han låg mest tyst och tittade på lampan.

När han berättade detta... Jag, som mamma, kände en otrolig frustration. Och en sån medlidande. Stackars, stackars D! Jag sa, att detta kunde han inte berätta för mig om förut.

Nej, det stämmer. Han var mest arg hela tiden. Eller avskärmad. Han kunde inte tala om något. Hur han kände eller upplevde saker. Och han minns hur arg han var ja.

Vi pratade också lite om det här med att han är (var) känslig för att klippa håret. Han berättade hur det kändes. Det var värst i nacken och vid öronen på undersidan. Och så ljudet. Och han gillade inte heller vatten. Simbassänger i badhusen är fortfarande otäcka. Han gillar inte att titta på bassängernas väggar och golv. Det blir så konstigt. Som om saker skulle kunna komma ut ur hålen m m. Jag sa att det är nog många barn som tänker likadant. (eller?)

Vi pratade om det här med kompisar. Om hur mobbad han var tidigare. Om att han ibland känner sig annorlunda. Han sa att han hellre umgås med äldre än med de i samma ålder. Det stämmer ju bra det också. Men att han idag har H och S som goda vänner. Och han har tur som har dem. De umgås fint ihop idag. De känner D väl från 2:an och accepterar honom bra. De retas inte elakt (H gjorde det förut) längre. Jag frågade om han minns då han verkligen försökte vara med kompisar hela tiden för att han var så rädd att tappa dem om han var trött och inte orkade vara med dem. Han blev så stressad av det och mådde inte så bra. Jag berättade att han är högfungerande och vet hur man ska bete sig, men när han kommer hem så väller frustrationen över och han är sig själv hemma. Han nickade och mindes hur det var att verkligen kämpa för att ha kompisar. Han mindes också den dagen då jag sa; du får faktiskt själv välja att inte vara med kompisar, du ska göra det du VILL och orkar, och vill du inte träffa kompisar så måste du faktiskt inte göra det..... Sen har han kunnat släppa det här med kompisarna. Idag kan han vara utan kompisar längre stunder och han har valt det själv.

D berättade om sitt stora intresse. Om dataspel och spelutveckling. Han berättade att de andra inte visste lika mycket som honom. Han vet mycket om spelens bakgrund också. Om prognoser, om ekonomin (hos företagen som utvecklar vissa spel tex World of Warcraft) etc. Sånt som hans kompisar inte vet. Jag berättade för honom att detta kallas för ett specialintresse och det är när man har ett intresse och blir så duktig och kunskapen imponerar ofta andra.

Ja, det var ett mycket bra samtal. Och äntligen så kanske han börjar förstå sig själv bättre? Nu säger han att det är okej med Asperger..

Ja, det var bra det här som hände imorse, det var bra med ett varmt och avkopplande bad och boken som vi då kunde samtala kring.

Håll tummarna nu att det känns lättare för D i livet med skola och vänner och sina svårigheter/styrkor och hans begåvning.

Själv känner jag, som mamma, att jag och D nådde varandra. Vi har aldrig tidigare haft ett sånt här samtal, där D haft självinsikt och funderat över sig själv och sin barndom. Om det mesta kring oss. Om skolan och kompisarna.

Jag tror, att medicinerna som han äter också har ett finger med i spelet. Men det spelar ingen större roll just nu. Nu ska jag leva på det här länge. Detta är min son! Det här är D.. Och fan vad stolt jag är över honom!