Gårdagens händelse: När jag lagade plättar till familjen samt gästerna ropade jag åt D att komma ut ur sitt rum för att äta tillsammans med oss. Jag kom fram precis när han kom ut ur sitt rum. Han stannade till och frågar mig med en ängslig min; det luktar pannkaka. När jag bekräftat så kom nästa kommentar:
- jag klarar inte av lukten! Nåt inuti mitt huvud sväller upp! Jag tycker inte om pannkakor!
En del föräldrar till barn med autism och som har en selektiv ätande känner nog igen det här; vi har hans nödproviant i frysen för såna här tillfällen. Billys panpizza...
Nästa tillfälle var när vi fick hem hunden som vi skulle passa över natten. Sonen ville följa med ut på kvällspromenad. Jag sa att då kan jag visa ett ställe som vi ska titta på nästa dag. Sonen undrade om det var långt att gå dit. Nej, svarade jag. Det ligger här i området.
- Jag tänker inte flytta mer än 100 meter från mina vänner! (H bor några hundra meter från vår nuvarande boende)
Jag satte igång operation förberedelse med att nämna fördelarna; Närmare till hållplatsen. Närmare en cafeteria. Större lägenhet så att alla får varsitt eget rum och stort kök. Hiss.
Det är inte alltid lätt det här med orsak och verkan eller central koherens eller annorlunda tänkande. Men nu har jag sått ett frö hos honom och förhoppningsvis förstår han att vi snart behöver bo större än vad vi just nu gör och att vi har många trappor utan hiss att ta oss upp och nerförs. Speciellt besvärligt är det om båda småsyskonen sover när de kommer hem. 18 kg och 13 kg är inte speciellt lätt att bära uppförs. Eller om dom är trötta och inte orkar gå själva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar