Hade jag haft andra förutsättningar kring graviditeten med D,
hade jag då inte behövt stånga emot tillgängligheten och förståelsen på förskola och skolor samt omgivningen?
I och för sig visade studien inte någon nämnvärd påverkan på asperger eller hfa utan det är framförallt den mer allvarliga formen av autism som minskades med 40%
Det står även att folsyra också påverkar barns språkutveckling positivt.
Okej jag spydde som ett såll från ca 3:e månaden nästan ända fram till 8:e månaden. Jag hade ingen aning om att jag hade en bulle i ugnen och det var inte heller planerat att jag skulle ha en heller. Alltså, jag menar att jag fick veta att jag var på smällen ganska sent. Inte så sent, så korkad är jag inte. Bara lite korkad. Jag trodde att kräkningarna och tröttheten var magsjuka för massor på den skolan jag då gick på var magsjuka. Det var när alla blev friska utom lilla moi som ständigt sprang på toa och spydde hade "magsjukan" kvar. Då rådde en person mig att göra ett graviditetstest.. Så jag fick veta lite senare än generellt. Därför ingen folsyra. Och när jag började ta såna tabletter hade jag kräkningarna. Så pillrena bet väl inte sig kvar i mitt innanmäte.
Är det därför D är superduktig på språk och datateknik, vill gå iT-gymnasiet men kan/vill knappt ta hand om sin egen hygien och hans trotsålder har inte funnit sitt slut -än- sen 2 årsåldern. Alla barn trotsar vanligtvis i perioder.
Det måste ju vara mitt fel att han blev som han nu är.
Eller så är det något arv.
Eller så var det p-pillrena som jag fortfarande tog, i ovisshet.
Eller är det för att jag inte knaprade Folsyra.
Eller så är det min uppfostran. Jag fick en gammal bok med posten nyligen från en nära släkting. Om uppfostran av barn. Den har gått i arv. Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det. Jag har ju två blyga barn med NPF och en livlig glad ubersocial lillebror till dem.
Alla tre är så olika och det här med uppfostran ställer oss in i olika dilemman. D och L behöver en kravanpassning, dvs deras miljö och omgivning bör kravsaneras när de inte mår bra. Sen sätter man upp kraven bit för bit.
Kraven ökar när det är dags för skola. De flesta av barnen med NPF mår sämre ju längre tid de vistas i skolan med alla de kraven och den pressen som ställs på dem både på lektionerna och i det sociala.
Hur fan fostrar man tre alldeles olika individer?? 1 låser sig och man måste försöka låsa upp. Jag har börjat införa ett lågaffektivt bemötande - dvs när D får sina utbrott så backar jag ur både situationen och fysiskt - jag ger honom en frizon på 2-5 meter. Lämnar jag frizonen och går iväg följer han efter mig.
2:an är lättare att kompromissa med. Just nu verkar hon vara i en stress eftersom hon visat mer humör hemma och tål inte mycket krav. Jag har meddelat förskolan i förra veckan att hon uttryckt att hon känner sig lite ensam och att alla barnen är arga på henne. Nu på fredag ska jag prata med personalen där och se om det skulle finnas något som kan vara orsaken till hennes beteendeförändring. Jag vet att de har en ny vikarie istället för specialpedagogen som är mammaledig. L har gått till en annan avdelning och kramat sin gamla fröken (världens lugnaste, pålitligaste och ordentligaste människa, en trygg klippa för både föräldrar och barn) Jag har fått höra från två olika källor (varav en är från min sambo) att hon går dit och kramar fröken K. Kanske hon behöver tanka lugn och trygghet då? En teori..
Att ha en sjuk D har inte varit så lätt. Han har nämligen badat i flera timmar igår. Det är det enda som D anser fungerar. Första badet försökte han med redan 04.30 igår morse. Jag sa nej och efter en tids tjafs försökte jag leda honom till sitt rum - fysiskt - och det var ett misstag jag gjorde. Jag var trött och hade smärtor och feber så jag orkade bara inte.. Sen fick han bada ca kl 7 tror jag. Och sen i flera timmar sammanlagt. Lägenheten fick en högre fukthalt. Nåja det är väl bra för astman iallafall.
Imorse vaknade D och mådde bättre förstod jag. Genast började han bli sig lik. För han gled in i sina vanliga rutiner... Jag saknar honom nu när han stänger ut mig och allt annat. Det var mysigare att ligga nära honom och ha honom i vardagsrummet i soffan. Bara hänga så där mysigt.
Vi håller på att ge bud på ett friliggande kedjehus. Helt perfekt. Mycket lugnt och barnvänligt med små söta gator och lekplatser. Och simbassänger! Jag älskade området när jag åkte dit för att titta. Där finns också ICA och busshållsplats på promenadavstånd. Huset i sig är jättefint men tapeterna och färgerna vill vi ju såklart ändra. Och riva köksväggen för en öppen planlösning. Men det är en liten vägg så det är inte mycket arbete. Planlösningen är perfekt för just vår familj.
Vi får väl se om vi ens kan köpa det. Det är lite olika faktorer som spelar in. Allt måste klaffa. Vi behöver ett flyt nu. Vi har drabbats av extrem otur de här månaderna. Just nu är ingen av oss föräldrar lyckliga. Vi är trötta men också tyngda av allt otur som vi haft. Solen ska skina men frågan är när.
Det är ju bra att vi vet att vi älskar varandra i vår familj. Ja till och med D vet det. Han säger ju inget om sina känslor men jag pratade lite med honom och jo äntligen kom det fram att han saknade oss föräldrar. Vi har på sista tiden knappt haft någon egentid med D. Lillebror är svår att få att somna på kvällarna. L är trött efter förskolan och det märks. Speciellt när hon blir så trött att hon inte vet vad hon gör.
D har inte betett sig acceptabelt på sistone. Vare sig med skolan och med oss. Och med kompisen K. Och mot lärarna. Och mot K's mamma. Det känns som att han inte riktigt greppar det hela med K. Jag hade ett samtal med D om K. Att D och K gör saker som inte är bra. Som att ljuga skolka köpa (förhoppningsvis) energidrycker etc och strunta i vad andra tänker och säger, bla lärarna och föräldrarna. Jag sa åt D att hans bästisar H och S inte går med på de sakerna. Att D kan göra som dem. Dessutom kan det också göra så att även K lägger av. D sa då att det inte spelar någon roll. K skulle fortsätta oavsett om D var med på det eller inte.
Ja. Jag hoppas hoppas verkligen att D inte börjat låsa sig på K......
Ni som har sett Twilight. Jacobs klan. Vargarna. De "präglar" sig på nån. För livet om de inte präglas på nån annan senare. De präglas på en enda person. Det kan komma plötsligt när de träffat på "rätt" person. Det är inget som de kan styra över själva.
Tänk er låsningen som en sorts prägel.
När D var två år gammal var han låst vid Adam på förskolan. Men då gjorde det inget. De var bara så söta tillsammans. Det var bara Adam som gällde.
Sen när D var 3 till 5 år gammal var han låst på Filip. Det skapade tydligen lite obekväma situationer för dagis hade samtal med mig om det. Jag skulle prata med D hemma om att D också skulle kunna vara med andra barn. Fröknarna på förskolan uppmuntrade/lobbade för att D skulle vara med andra barn. Filip hade tydligt visat att han inte ville ha D i bakhasorna hela tiden.
I förskoleklass till klass 1 var D låst på Hugo. Inga större bekymmer.
I klass 2 till idag är D låst på Hugo II. Det har skapat en del situationer och alla har lobbat för att han ska vara med andra barn också då Hugo sagt ifrån.
Idag är de bästisar och det brukar vara Hugo som tar initiativet till kontakt och om de ska träffas.
Jag hoppas att K inte är någon ny låsning. Ny skola och ny miljö för D. Och just K känns inte som ett pålitligt alternativ som vägledare åt D.....
Vad gör man??????
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar