På fredag

Är det dags för möte på D's skola.
Jag kommer då att träffa rektorn, kuratorn och skolsköterskan från den vanliga skolan. Samt lärarna från resursskolan.

Jag har lite magont. Hur kan vi hitta en balans. Så att D inte faller ordentligt. Faller han, så kommer jag alltid att kämpa för honom. För hans bästa.

Det är dock inte alltid lätt att kämpa för någon som inte riktigt har insikt i varför.

D har börjat spåra ur lite. Han har ju överlappande diagnoser och det är inte alls till någon fördel. Han har börjat skolka för sitt eget nöjes skull (läs; låst i att träffa sina vänner som ibland slutar tidigare än han)

Han har börjat ljuga och/eller förenkla historier så att nu vet jag inte vart jag har honom angående nikotindilemmat, den slängda mobilen etc.

Han är väldigt svår att "styra" eller fostra. Jag menar. Treårstrotsen sitter ännu i.

Dock avväpnar jag ofta honom genom att skoja. Då kan han börja flina.

Humor har alltid varit mitt största vapen. Med humor får jag eller andra honom att slappna av och ibland kan det tom få honom ur tillståndet då han är på väg in i en låsning.

När han skulle besöka kontaktfamiljen första gången använde karln i huset humor som strategi redan i hallen då vi kom. Detta var förberett. Och det fungerade.

Åter till mötet på fredag. Vad ska jag göra.....!!

Jag kommer att tala om vad D behöver för stöd. Och jag kommer att ta upp behovet av en resursperson/assistent till D.

Jag tror mycket på en resursperson som kan lobba honom genom högstadiet och avstyra mindre bra ideer och stöda i kamratsamspelet. (Baktanke; inte hamna i dåligt sällskap)

D har alltid haft lätt för att bli utnyttjad av andra. Han har blivit utsatt för olika saker.

Det här med nikotinet slutade tydligen med att den här nye killen, K, hade kommit överens med D om att de skulle säga att det var D som hade cigaretterna och bjöd på dem. Att D hade fått dem av några killar på högstadiet.

När jag konfronterade D så bekräftade han först den förklaringen. Men senare, när jag till slut sa att jag inte alls trodde på det (det var några sakrr som jag inte tyckte stämde. Och min magkänsla sa också nåt)

Då började D gråta och sa att han vägrar peka ut någon av sina kompisar....

Jag fick till slut ur honom att det var den här K.

Jag undrar hur D tänker... Förstår han inte hur omfattande det kan bli? Vad konsekvenserna kan bli...?

Jag frågade honom om jag och min sambo var för snälla..

Jag undrar just det.. Ja. Man kan ju inte uppfostra barn som är som D.

Och vi bor i lägenhet. Inte så trevligt när D får utbrott. Som i förrgår. Ett lindrigt utbrott inkl skrik och smällande  av dörr vid midnatt.

Vi har ju grannar from the hell också. Liksom.