Mitt mående

Jag har ingenannanstans att skriva och gnälla över mitt mående. I den här bloggen skriver jag ju en hel del om baksidorna gällande min äldste sons svårigheter. Då kan jag väl skriva om baksidan av att vara jag.

Imorse sa min söte fine goe sambo: om jag hade varit du, hade jag blivit tokig för längesen. Du har bra tålamod.

Jag blev så glad när han sa det till mig. Jag kände mig duktig. Och stolt över mig själv.

För jag känner mig så misslyckad. När jag ständigt har denna värk och rör mig som en gammal gumma känner jag ibland som att omgivningen skulle ha det bättre utan att ha mig i närheten.

Familjen får ständigt se mig ha ont och vara orklös. Jag vill också jobba så nu provar jag att jobba på haltid. Det har gått ganska bra förutom i fredags.

Mitt problem heter: njursten i kombination med svensk sjukvård. Och så har jag fått ett annat problem men om det skriver jag inte här då jag fortfarande väntar på kallelse till en utredning. Efter den utredningen kan jag mera veta vad det rör sig om. Men det är något som defintivt inte känns bekvämt för mig..

Men emellanåt så gör jag ändå flera bra saker. Igår när sambon och barnen var ute på gården så lagade jag pannkakor och gott tillbehör och packade ner det i en picknickkorg. Sen hade vi en mysig stund på gården. Jag hade feber men ville inte missa det fina vädret.

Jag är riktigt trött på att ha det så här. Jag har varit ledsen lite då och då. Och gråtit. Och tänkt lite knäppa tankar. Som att jag borde flytta till en röd liten stuga långt inne i skogen med en hund. Leva i exil. Så att inte omgivningen påverkas av mig.

Ha det!