Äldste har sen han varit liten varit något komplicerad. Han har inte gillat att ha våta fläckar på tröjor. Han har inte kunnat bli torr. Har lite problem med att fastna i utvalda kompisar. Han klarar inte förändringar. Han har aggressiva utbrott. Han har inlärningslångsamhet. Han kan inte knyta skor. Han avskyr vatten och undviker att duscha huvudet. Hans treårstrots gick aldrig över. Han har aldrig haft någon "JAG-KAN-SJÄLV"-period. Han har behövt hjälp att klä på sig. Han älskar att läsa. Han talade tidigt och var begåvad i språk. Han känner stor empati för småbarn. Hans största intresse är TV och dator. Han spiller när han äter. Han är gosig när han själv vill. Han är rutinbunden. Han är intresserad av prissummor. Han är intresserad av TV-reklam. Han tar ordspråk bokstavligt. Han är väldigt smart. Han älskar glass. Han är mjölkproteinallergiker. Han är astmatiker. Han går på tårna.
Han är unik! Speciell att leva med. Och han har ADHD. Och ev. något inom autismspektrumsstörning. Ännu har vi inte fått diagnosen/rna i hand. Hans läkare på BUP-teamet har satt diagnosen. Men teamet vill inte ha bråttom med den delen som har med autismspektrumsstörningen att göra. Det är svårdiagnotiserat. ADHD däremot har varit lättare att diagnotisera.
Allt kaotiskt börjar reda upp sig. Nu har vi framtiden framför oss. Han har stora chanser att få rätt bemötande och hjälp. Och få ett självförtroende. Med kunskap, motivation och kämpaglöd ska vi föräldrar göra vårt bästa.
Livet med ett barn med dessa svårigheter är mycket komplicerat. Som ensam förälder till honom i cirka 8 år har jag kämpat. Ensam. Jag har alltid känt på mig att något inte har stämt med honom. Men när jag nämnt det för min mor har jag fått höra att han är normal. Bara envis. Sedan har jag fått höra saker om hur jag fostrat, mitt bemötande av honom.
Jag sökte barnpsykologihjälp för att få hjälp att lösa våra konfliktproblem. Att sonen "fastnar" i aggressionen eller i något. Jag fick tips. Och försökte med dem. De fungerade inte alltid. Ibland, men inte alltid.
Jag fortsatte leta lösningar. Konflikterna mellan mig och sonen fanns där - på grund av oförstånd och okunskap hos mig.
När vi sedan flyttade, jag blev sambo med en underbar man, trodde jag att miljöbytet skulle göra allting bättre. Sonens gamla skola var jobbig. Sonen mådde inte bra. Hade självdestruktiva tankar. Vägrade gå till skolan.
Miljöbytet skulle göra gott.
.....Men problemen kvarstod.. Dock försvann de självdestruktiva tankarna. Men aggressionerna fanns kvar. Trotsen. Konflikterna. Hans rutiner. Hans okänslighet för kyla. Hans ljudkänslighet. Hans luktkänslighet. Ja många fler småsaker fanns kvar ändå.
....Efter en dag med fullständig kaos sökte vi hjälp hos BUP.
...som ledde dit där vi är idag!
ADHD med ev. autismspektrumsstörning (Asperger? HFA? Autistiska drag?)
Lättnad. Och sorg! Så mycket tårar. Och ångest. Sorg.
Jag borde ha sökt denna hjälp för längesen. Men jag fick ju alltid veta av min mor att han är normal. Då var det väl mig det var fel på... Kände jag.
Men, det var fel.
TACK för att min son fick denna möjlighet. TACK för att jag fått kunskap och förståelse för hans svårigheter! Det räddar min pojke! Min älskade fine pojke!
Ikväll ska vi ha fredagsmys. Och födelsedagsmiddag för sambon fyller år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar