Igår verkade våra nya grannar nonchalera oss. Vetefan om det är inbillning men efter 2 försök från min sida att morsa på dem, sista morsandet var väldigt tydlig med ögonkontakt men nej. En kylig blick och undvikande tillbaka från båda. Sambon berättade att han råkat ut för samma sak, samma dag.
Shit. Är detta för att D hade sitt extrema låsning/högljudda utbrott i fredags. Och en kortare tids utbrott i lördags. Sent på kvällen.
Ont-i-magen.
Även fast jag försöker göra D uppmärksam på alla hans ljud så är han inne i affekten så att han inte uppfattar vad han gör och att andra hör - just då.
Gud, ge oss möjligheten att få ro. Och tur.
Jag är förvisso nästan ateist. Men nu känner jag mig en smula desperat. Skolan funkar inte och vi kan inte bo i lägenhet om D ska fortsätta med de här utbrotten. Småbarnen, speciellt L, orkar inte längre åka till förskolan.
Vi söker boende närmare förskolan.
Nå, gud, flåt för att jag ofta inte tror att du finns. Ibland, väldigt ibland så ber jag till dig ändå.
2 kommentarer:
Eller så har de där grannarna väldigt svårt för att säga hej, vissa personer verkar ha det (och jag tänker då att de är bittra och ensamma människor och hejar än mer bara för att visa de j-arna)
Kram!
Emma, tack för din input. Jag hoppas också att det var något annat som påverkade. Kanske var de stressade just den dan. Förut har det varit trevligt när vi mötts. Nästa gång får vi se om det åter är okej. Kramar!
Skicka en kommentar